Maria Luostarinen och Maria Boij

Det andra berget

Öppettider: ons, fre, lörd kl. 12-16, tors kl. 12-18.
Vernissage: 22/8 kl. 13-16

Jag vet inte var det berget ligger, jag vet det mesta men inte det
I utställningen Det andra berget går Maria Boij och Maria Luostarinen i dialog med varandra, och med husets tidslager för att upptäcka okända vägar och rum, där något större kan ta vid. Huset befinner sig i kvarteret Skravelberget, troligen fanns här en gång ett berg som var skrovligt. Duon fortsätter här utforskandet av berget, som symboliserar det beständiga, men även det sublima och det heliga. Arbetet kretsar kring dubbelhet, par och det spegelvända, i en rumslig installation som utgår ifrån en tänkt scen, som även kan sträcka sig utanför det övre galleriets gränser ner till husets grundsten.

DET ANDRA BERGET
Konstnärernas samarbete inleddes 2006. I ett försök att hitta ett material mellan deras egna: glasyr och akvarellfärg, båda oförutsägbara, uppstod skulpturen May I Cry Now? ett par stora pumps fyllda med flytande paraffin, som symbol för kroppens frånvaro. Sedan dess har de samarbetat med  tekniker  såsom keramik, assemblage, sandgjutning, textil och installation. 2023 visades utställningen Jag vet inte var det Berget ligger, jag vet det mesta men inte det, på Galleri Panncentralen i Gustavsberg och i Huset i Asnaes, Danmark, som tog formen av en scenliknande installation om att gå vilse, om liv, död och om människans existens i en komplex värld.

De är också tillsammans med konstnärerna Helena Mutanen, Thomas Hansson och  Frida Krohn initiativtagare till Det månghövdade jaget som verkar för möten mellan konstnärer och verk i tillfälliga utställningsrum, allt för den konstnärliga friheten.

Om konstnärerna:
Maria Boij arbetar med keramisk skulptur och utforskar genom sina verk frågor om identitet, minne och det mänskliga. Med utgångspunkt i keramiska traditioner och figurativa uttryck skapar hon berättande skulpturer där det vardagliga möter det drömlika. Hon är bl.a. representerad på Nationalmuseum och Röhsska museet samt arbetar med både offentlig gestaltning och egna utställningar.

I Maria Luostarinens arbete hämtas material både från den egna och från vår gemensamma historia, för att fogas ihop intuitivt. Ett rumsligt arbete, ofta i dialog med platsen, i form av textila installationer, verk på papper, broderier,  assemblage, och poetiska promenader genom sekel. Hon är senast representerad i Ersta konstsamling, Ersta nya sjukhus. 2020 tilldelades hon Axel Theofron Sandbergs Akvarellpris, Kungliga Konstakademien.

Utdrag ur dialog Maria Boij och Maria Luostarinen
M.L: Tyngden – vi pratade senast den 4 januari om tyngden som behövs för att hålla det som flyger. Du sa – Kanske behöver jag din tyngd med grundstenen när jag flyger?

M.B: Leran är dock som material tung. Som sten men oftast skörare. Stenar på gravar, stenar som minnen från en strand. Människan använder sig av naturen för att berätta om det existentiella.

M.L: Vi är natur, allt är sammanflätat. Även jag rör mig kring det flygande – det dimlika ljuset jag bär med mig från Bollnäs Museum och Konsthall. Konstnären Fritiof Strandberg som jag berättade om, vars verk jag lånade in i min utställning, hans målning Sakrament, och att han sökte ett dimlikt ljus.

Tänker att vi kan söka oss ner i byggnaden, ända ner till grundstenen. Senast vi var i Konstnärshuset såg vi ut över taken, betraktade det dubbla. Par av skorstenar och par av något annat, minns du? Och hur vi hört talas om de hemliga gångarna både över taken och nere i källaren mellan Konstnärshuset och Hallwylska palatset, byggnaderna som står rygg mot rygg.

Hur är det att vandra omkring med tunga skor där, och fastna i leran, vid pålarna under huset och det skrovliga berget. Hur ser vandringen ut, var stannar vi och vad är det som bär? Vad är bärare, minns inte vilken podd jag lyssnade på. Det handlade om textil, om tyget som bär stygnen, papper eller väv som bär färgen, att behöva en bärare. Har du en bärare eller bär ditt material sig självt, är leran bärare av glasyren?

M.B: Jag tror att leran bär mig. Materialet och processen bär mig. Får jag inte jobba faller jag. Jag har ett lättsamt förhållande till själva leran som material. Mitt arbete är intuitivt och jag formar leran  mest för att jag vill berätta snabbt.

M.L: Går igenom anteckningar kring en konstnärlig urscen.

En av mina urscener är när jag snurrade på golvet, blev yr och såg upp mot taket som förvandlades till ett stort vitt golv med höga trösklar. Hur ser din urscen ut?

M.B: Om vi ska börja i grunden kan vi också relatera till oss själva. Jag tänker på att vi båda har våra tidigaste barndomsminnen liggandes med blicken upp. Min urscen är när jag ligger på marken i min farfars kolonilott,  jag upplever en ensamhet men inte på något obehagligt vis, det växer blommor (kanske vallmo) runt mig. Jag ligger där, lite grus, lite gräs, marken är ändå på något vis mjuk under mig. Solen skiner, himlen är blå. Plötsligt ropar de på mig och mamma är där.

M.L: Ja verkligen, golvet/marken och taket/himlen!

Försöker tänka mig riktningar i rummet, helhet, delar, lager och gömslen. Och se hur vi kan foga in det som kommer till oss, delar av något större. Allt känns ännu avlägset, men väntande.

M.B Det känns bra att det är väntande, rummet är öppet för oss. Tankar och idéer far omkring. Den tredje Maria har fullt upp. Ska bli så roligt att inta rummet och ta beslut. Känna av rummet med alla de tankar och idéer som farit runt. Befästa.

OM ÖVRE GALLERIET
Utställningsprogrammet i Övre galleriet utgår från ett årligt open call bland SKF:s medlemmar där ett urval av utställare har gjorts av utställningsrådet som för 2026 års program har bestått av Lena Flodman, Mia Malmlöf, Oliva Pettersson Fleur, Jasmin Daryani, Emelie Carlén och Christina Thomas Dahlberg.

Den här utställningen får stöd från Riksförbundet Sveriges Konstföreningar.

Under våren 2026 uppgraderades belysningen i Övre galleriet tack vare bidrag från Stockholms stad.