Lotta Törnroth

Månvarv

Vernissage: 10 maj, kl 13-16
Öppettider: ons-lörd kl 12-16. Stängt torsdag 29 maj
Panelsamtal: 24 maj kl 13 med Anna Tellgren
Curator: Koshik Zaman

Den här utställningen visas jämte två andra utställningar som ett led i ett större fokus på det samtida fotot. 

”Jag vet att om man behåller en sorg för sig själv och inte uttrycker den, så riskerar man att sorgen dyker upp igen flera år senare, och då leder vilse eftersom den är oväntad”

Under ett samtal med fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui på Internationell författarscen på Kulturhuset Stadsteatern i höstas fördes mina tankar upprepade gånger till Lotta Törnroth. Bouraoui var inbjuden till att samtala om sin senaste roman Sorgen har ett minne som har flera likheter med projektet som lyfts i utställningen som ni har framför er. I stora drag behandlar båda sorgearbete, nämligen det tomrum som uppstår efter bortgången av en far. Döden, sorgen och minnena är teman som bekant behandlats otaliga gånger, inte minst inom litteraturen, vilket ju heller inte är så märkligt.

Min och Lottas väg korsades för första gången hösten 2015. Då efter min första vernissage i rollen som curator – nästan tio år senare, flera projekt och några försök till samarbete senare, möts vi äntligen i detta högst personliga men även allmängiltiga projekt som hon initierade redan 2005.

Jag får erkänna att jag har brottats lite med att författa en utställningstext. De som är bekanta med Lotta vet att hon är en mycket begåvad författare; det skrivna ordet utgör en del av konstnärskapet. Och jag har till skillnad från Lotta inte upplevt döden på nära håll, och har än så länge skonats från det otänkbara. Om sorgen har sagts att den drabbar alla olika. I mina samtal med Lotta har hon sagt att modern paradoxalt nog hittade en ny kraft efter makens bortgång. Och just det har fastnat hos mig, att det kanske inte är uteslutande nattsvart.

Även modern precis som Lotta själv har varit en del projektet från början. Efter faderns bortgång har dock blicken skiftats till modern som objekt. Hon som till en början motvilligt lät sig fotas, men under årens gång vant sig vid kamerans närvaro. I en installation i utställningen vilar ett fotografi på Lotta och fadern på ett podium. Han var en linslus, har Lotta berättat, och det märks tydligt på bilden i fråga. Det är ett intimt ögonblick med uppenbar värme och ömhet som har fångats. Bilden utgör även den enda i rummet där fadern faktiskt är avbildad, även om han medverkar ”in spirit” i flera. På den motsatta väggen riktar modern, ledigt klädd i morgonrock på altanen, en spegel mot solen på så vis att en solkatt kastas mot betraktaren. Placeringen i rummet för tankarna till en treenighet mellan mor, far och dotter. En medveten nick till projektets kanske egentliga essens – relationerna, dynamiken de tre emellan.

Centralt för projektet är också månen som utställningstiteln Månvarv antyder. Viljan att årligen fånga månen på bild är hänförligt till faderns sista stunder i livet då Lotta befann sig på en av de mest perifera öarna i Ålands skärgård. För att avleda sina tankar från den stundande sorgen fotograferade hon fullmånen. Sedan dess har hon gjort det årligen i den pågående svit som finns i utställningsrummet, en för varje år sedan 2017, och ämnar göra det så länge hon lever.

Koshik Zaman

English version

May 10 – June 7, 2025, Övre Galleriet

” I know that if one grieves in silence and don’t express it, one runs the risk of the sorrow reappearing years later due to the suddenness”  

During a talk with French-Algerian writer Nina Bouraoui for Internationell författarscen (International Authors Stage) at Kulturhuset Stadsteatern, my mind kept drifting off to Lotta Törnroth. Bouraoui had been invited to talk about her latest novel which bears similarity with the project at the heart of this exhibition. Both deal with grief and loss and the void left by the passing of a father. Death, sorrow and memory are themes that have been dealt with countless times in Literature, which makes perfect sense.

Lotta and I first met in the autumn of 2015 on the occasion of the opening of my first exhibition as a curator – almost ten years later, several projects and a few attempts to work together later, our paths finally intersect in this highly personal yet universal project that Lotta initiated back in 2005.

I have to admit that I’ve struggled a bit to pen this text. Those who know, know that Lotta is a gifted writer; words and text make part of her artistic practice. And unlike Lotta, I haven’t experienced death first-handedly, and have not been pained by the loss of a parent. Everyone deals with loss differently, this much I know. In my conversations with Lotta in the studio, I’ve been told that the loss of her father – paradoxically – resparked joy in her mother. This notion has stayed with me; that it’s not necessarily as pitch-black as one would imagine.

The mother, just like Lotta, has been a part of the project from the very beginning. After the passing of the father, the lens has shifted towards the mother who initially only reluctantly allowed herself to be photographed but over time has mellowed to its gaze. In an installation, a photograph depicting Lotta and her father rests on a pedestal. He loved being in front of the camera, I’ve been told. It appears evident in the intimate and endearing moment that has been captured in said image. While present “in spirit” in several works, it’s the only actual photo depicting the father in the entire exhibition. On the opposite wall, the mother, dressed casually in a robe resting on a sun deck, covers her face with a mirror alluding to a lighthouse. The positioning in the room nods to the trinity of father, mother and daughter. A conscious gesture to the very essence of the project; family dynamics.

The moon, as the exhibition title suggests, is also crucial to the project with its ongoing Moon series (2017-2024). Lotta’s desire to depict the moon once a year is connected to the father’s last moments in life. She was on one of the most peripheral islands in the Åland archipelago when she received a phone call from her mother to return to say goodbye. To divert her thoughts that night, she photographed the full moon. Ever since, in the month of October, she has circled back to the moon, and aspires to do so until the end of days.

Koshik Zaman

Om konstnären:

Lotta Törnroth arbetar med fotografi, text och akvarell. Hon är utbildad vid Högskolan för fotografi i Göteborg och vid Aalto-universitetet i Helsingfors där hon tog en masterexamen 2014. I hennes verk återkommer tankar om havet, döden, saknaden och längtan. Törnroths examensverk Att vänta på det oundvikliga: berättelser från havet tog henne till New York och ISCP tack vare Hasselbladsstiftelsens Victor-stipendiet. I det verket ingick fotografier tillsammans med sidor från skönlitterära böcker med skildringar av havet. Verket publicerades sedan som en fotobok genom det konstnärliga kollektivet/förlaget Blackbook Publications 2014. Ett förlag som Törnroth arbetat med sedan dess. 2019 gav hon ut sin andra fotobok Imaginära öar. Fotografierna och havsvattenmålningarna i boken utspelar sig i Nuuk, Grönland, där hon var på ateljévistelse i två månader och sedan återvände till flera gånger under åren som följde. I sina fotografier exponerar hon sig för havet. Tidiga morgnar, i isande kyla och med långa exponeringar står hon och agerar med ljuset från en ficklampa som en kommunikatör mellan havet och betraktaren. Sedan 2014 har Törnroth samlat på sig havsvatten från de hav som hon besöker, hav som sedan fryses ner och sedan smälter med blå gouache på boksidor och akvarellpapper.

2023 var Lotta Törnroth på ateljévistelse på  IASPIS Stockholm och arbetade bland annat med verket Månvarv som bearbetar tankar kring sorg och hur vi sörjer, verket utgår från hennes egen familj. Hennes senaste separatutställningar var i Undergången i Haninge (2024), på Fotogalleriet Hippolyte i Helsingfors (2019) och på Mörby gård konst (2020). Sommaren 2021 deltog hon i grupputställningen Havet på Kalmar konstmuseum och 2024 var hon med i grupputställningen Systerskap, fyrhus och frihet – verk ur Alingsås kommuns konstsamling 2021-2023. Under 2025 deltar hon, förutom separatutställning på Konstnärshuset, i en duo-utställning i Passagen (Haninge), i grupputställningen Flicker, or Glimmer på Doosan Gallery (curerad av Jaemin Shin) i Seoul, Sydkorea.

Press

Läs om utställningen i ODALISQUE Magazine HÄR

Läs en intervju i C-Print med Lotta HÄR

Den här utställningen får stöd från Riksförbundet Sveriges Konstföreningar.