Madeleine Aleman, Parasto Backman och Lilian Steiner

Undying

Öppettider: ons, fre, lörd kl. 12-16, tors kl. 12-18.
Vernissage: 22/8 kl. 13-16
Curator: Ashik Zaman (konstnärlig ledare SKF) och Yuvinka Medina (konstnärlig ledare Gävle konstcentrum)

Undying tar sin utgångspunkt i människans återkommande försök att upprätthålla relationer till det som inte längre är närvarande: de döda, förlorade språk, kroppsliga minnen, och förnimmelser som undflyr det rationella. Relationerna som undersöks i utställningen sträcker sig från möten med förfäder och avlidna till språk, rörelser och erfarenheter som fortsätter att forma nuet. Utställningen kretsar kring det som fortsätter verka trots död, separation och förlust – relationer, kunskap, begär och bilder som lever vidare och återkommer i nya former.

I arbetet med utställningen har frågor väckts kring hur konst kan ge form åt sådant som är svårt att definiera, verifiera eller förklara. Snarare än att söka svar rör sig konstnärerna i ett fält där olika verklighetsnivåer kan samexistera. Här blir skapandet ett sätt att lyssna, minnas, återkalla och vårda det som annars riskerar att gå förlorat. Konsten framträder därmed inte som representation, utan som en praktik genom vilken relationer kan upprätthållas, förhandlas och omformas.

Hos Madeleine Aleman tar arbetena form genom inre resor där möten med gestalter bortom den omedelbara synliga världen fungerar som drivkraft för bildskapandet. Oavsett uttryck är hennes praktik förankrad i aktiv imagination, en metod utvecklad av psykoanalytikern Carl Gustav Jung för att försätta sig i ett hypnagogt tillstånd mellan vakenhet och dröm. Alemans livslånga intresse för djuppsykologi och esoterik har också nattdrömmar och divination genom det kinesiska oraklet I Ching som viktiga inspirationskällor.

Till Undying har hon arbetat koncentrerat kring sin morfar Jack Hårdstedt samt konstnärerna Gösta Adrian-Nilsson och Nils Dardel. Med deras andar har hon fört samtal om konstnärskap, queerhet, och andligt sökande. Verken har tillkommit direkt efter dessa sessioner, då hon intuitivt låter den energi som uppstått i mötet med dessa gestalter ta visuell form, antingen med tusch på papper eller med olja på duk. Hos Aleman blir bildskapandet ett sätt att synliggöra förbindelser som sträcker sig bortom den synliga världen och översätta inre möten till bilder.

Parasto Backman arbetar med språk och arv som material för att undersöka migration, minne och förlust. Hennes arbete i Undying, som hon beskriver som en lek med det diasporiska språket, kretsar kring Nastaliq, en historisk iransk kalligrafiform som för Backman blivit ett sätt att närma sig språk, kulturarv och kunskapstraditioner som riskerar att gå förlorade. Det konstnärliga arbetet tog form efter förlusten av hennes far och har vuxit fram som ett sätt att bearbeta sorg genom skrift, gest och kroppslig erfarenhet.

Med utgångspunkt i denna tradition utvecklar Backman ett eget visuellt och kroppsligt språk där skriftens linjer gradvis frigörs från sitt ursprungliga sammanhang. Genom förskjutningar, upprepningar och rörelse omformas de till uttryck som bär spår av både arv och förlust. Hennes arbete rör sig mellan språkets materiella och kroppsliga dimensioner och undersöker hur betydelser förändras när de förflyttas mellan generationer, geografier och kulturella sammanhang. Hos Backman fungerar språk och rörelse redskap för att bearbeta förlust och upprätthålla band mellan tider, platser och generationer.

Hos Lilian Steiner, vars konst tar sin utgångspunkt i rörelse och koreografi, framträder den dansande kroppen som ett arkiv för minne och transformation. Svetten blir här ett av kroppens mest direkta avtryck av arbete, disciplin och hängivenhet. Genom detta spår utforskar Steiner hur dansens kunskap kan leva vidare bortom det flyktiga ögonblicket.

Med referens till kinesiska traditioner, där pappersrepresentationer av föremål bränns som gåvor till avlidna anhöriga och förfäder, intresserar sig Steiner för möjligheten att överföra något mellan olika tillstånd av existens. Hon föreställer sig hur den unika rikedom av dans som hon tillägnat sig under detta liv skulle kunna följa med in i ett kommande. I hennes arbete riktas uppmärksamheten därmed inte mot det förflutna, utan mot frågan om vad som kan bestå, föras vidare och omformas över tid.

Kroppen blir därmed både bärare av ackumulerad kunskap och ett rituellt medium där arbete, närvaro och förgänglighet omvandlas till något som kan fortsätta existera även efter livet självt.

Gemensamt för de tre konstnärerna är en förståelse av konsten som ett rum där olika tidslager, verkligheter och former av vetande kan mötas. Den konstnärliga processen blir ett sätt att ge form åt sådant som annars riskerar att förbli undanglidande: visioner, sorg, kroppslig kunskap, minnen och förlust.

Utställningen rör sig därför inte mellan tro och vetande i någon enkel mening, utan kring människors återkommande behov av att upprätthålla relationer till det som ligger bortom det omedelbart synliga. Här framträder konsten som en plats där minnen, relationer och erfarenheter kan hållas levande, omförhandlas och delas med andra.

Undying visas i två versioner, på Konstnärshuset i Stockholm och på Gävle Konstcentrum. Verken förflyttas och omförhandlas mellan platserna, vilket gör själva utställningsformatet till en del av dess tematik. Genom förflyttningen mellan platserna fortsätter verken att träda in i nya relationer. Utställningen blir därmed inte bara en plats för undersökning, utan också ett uttryck för undying – en process av förflyttning, omförhandling och fortsatt tillblivelse.

Yuvinka Medina & Ashik Zaman,
Curatorer för Undying

SKF/Konstnärshuset har stöd från Kulturrådet och Stockholms stad. Under våren 2026 uppgraderades belysningen i Stora galleriet tack vare bidrag från Stockholms stad.

Lilian Steiner medverkar, utöver i denna grupputställning, även som koreograf i ett artist-in-residence-program och framför under 2026 tre koreografiska verk på SKF/Konstnärshuset, varav det första visades i samarbete med den femte upplagan av dansfestivalen STHLM Dans