Sissel Wibom, Detaljbild av Morfars rum/Les 3 pots et Spirou, 2024, 79x63 opd

Sissel Wibom

  • 17 jan – 14 feb
  • Stora galleriet

Vad hände med Sissel Wibom?

Curator: Ashik Zaman, konstnärlig ledare SKF/Konstnärshuset
Öppettider: ons-lörd kl. 12-16
Vernissage 17/1 kl. 13-16

Den retrospektivt orienterade konstutställningen ”Vad hände med Sissel Wibom?” har medvetet fått en suggestiv titel som kan landa olika hos betraktaren beroende på vilken föraning som finns om ett facit. Den rymmer flera möjliga antaganden eller konstateranden med nyansskillnader och skiftande tonfall: att hon fanns på en viss plats och i ett visst sammanhang, men försvann på ett sätt som motiverar en tillbakablick; att något annat än det som först gjorde sig gällande med Sissel Wibom som konstnär senare kom att bli centralt; eller inget omvälvande alls, utan tvärtom stordåd som nu bör frambringas. Titelvalet sammanflätar samtliga teman.

”Vad hände med Sissel Wibom?” är ett slags livsporträtt där Sissel, som titeln anger, innehar huvudrollen. Avgörande skeden och tillstånd återges i porträttbilderna med ett sken av uttömlighet, medan utställningen i själva verket ramar in en framåtriktad, men bruten, tidslinje. Självporträttet är centralt, liksom porträttbegreppet självt, som vidgas för att pröva vad det kan omfatta genom kopplingen till Sissels varande och kropp. Livsporträttet omfattar också den geografiska plats som bär familjens historia, varifrån föremål som tjänat hennes keramiska riktning har sitt ursprung, samt porträtt av de alster som i sin tur inspirerats av dessa föremål i hennes ateljé. Den egna kroppen kopplas till andra kroppar, mänskliga eller materiella, som en förlängning av henne. Det ter sig både intimt och inte på bild, men som idé är det i grunden intimt att kartlägga person och personlig tid som förflutit genom porträtten.

Det är värt att påminna om att porträttmåleri för många fortfarande likställs med vad konst ”är”. Den som slentrianmässigt likställer konst med ”tavlor” tänker sig nog ofta just porträtt. Ändå är porträttmåleriet, trots sin förankring i det allmänna medvetandet, tämligen sällsynt i samtida konstrum. Lokalt förpassas porträttmåleriet ofta till museer med tillbakablickande samlingar snarare än till konsthallar och gallerier som tar pulsen på nuet. Det finns något att begrunda här. Angelägenheten att göra den här utställningen med Sissel handlar dels om att slå ett slag för porträttmåleriet, dels om att göra det genom en specifik konstnär vars prominens bör uppmärksammas och befästas för kommande tid. Konstfältet har en tendens att glömma om inte påminnelser och återaktiveringar sker. Som curator fungerar jag och mina kollegor delvis som slussvakt genom den samtida konstens port, med möjlighet att styra kursen.

Text: Ashik Zaman, konstnärlig ledare SKF/Konstnärshuset

SKF/Konstnärshuset har stöd från Kulturrådet och Stockholms stad.