SKF/Konstnärshusets konstnärlig ledare Ashik Zaman berättar om vad som väntar i årets utställningsprogram i Stora galleriet och Övre galleriet.
Året 2026 har rivstartat i full fart som vanligt på Konstnärshuset. I Stora galleriet visas utställningen ”Vad hände med Sissel Wibom?” under sina sista dagar. Utställningen, som rosats flera gånger i Dagens Nyheter, är ett slags livsporträtt där Sissel innehar huvudrollen. Avgörande skeden och tillstånd återges i porträttbilderna med ett sken av uttömlighet, medan utställningen i själva verket ramar in en framåtriktad, men bruten, tidslinje. Självporträttet är centralt, liksom porträttbegreppet självt, som vidgas för att pröva vad det kan omfatta genom kopplingen till Sissels varande och kropp.
I Övre galleriet har Anna Perssons sublima “Sessions of Memories” visats, som Anna själv beskrivit som ett slags abstrakt självporträtt genom verk som inneburit ett slags personligt dagboksförande, där minnen och drömmar processats. Särskilt anmärkningsvärt har det också varit att utställningen, som tar ett helhetsgrepp om rummet som en stor installation, inneburit att Anna samarbetat med sin dotter Betty, som är balettdansare, och att utställningen därigenom sammanflätar konst och rörelse. Det är ett spår som kommer att återkomma också senare i år. Och så är det ibland genom vårt utställningsprogram, där överlappningar kosmiskt infinner sig mellan utställningar och utställare, ibland alldeles omedvetet för oss förrän senare.
Utställning i Gudruns anda och tecken: I mars öppnar utställningen ”Märklighet!” i Stora galleriet, en utställning som liksom Sissel Wiboms soloutställning genomsyras av retrospektiva inslag och med en nickning till skrivandet av samtida konsthistoria. Utställningen utgår från den nu sedan mer än 40 år bortgångna svenska konstnären Gudrun Key-Åberg. Gudrun Key-Åberg var en konstnär som väl i livet noterades och uppmärksammades av det samtida konstlivet och som nådde framgångar, men som efteråt tycks ha ”glömts bort”. En blick på Gudruns finurliga och gåtfulla bildvärld ger genast sken av ett konstnärskap som visuellt klingar relevant, inte bara ur en lokal blick utan utifrån var den internationella konsten befinner sig. Likt litterära verk såsom Aldous Huxleys Brave New World (1932) och George Orwells 1984 (1949) fanns det något ”profetiskt” i Gudruns tematiska riktningar, tankar och ord, där tiden nu hunnit i kapp. Mycket kan sägas om Gudrun, och det ska det göras. I utställningen möter Gudruns konst den textila konstnären Astrid Bäckström, som medvetet sökt sig till Gudrun över tid, och Sarah von Sydow, som efter upptäckten av Gudrun fördjupat sig i ett släktskap som hon tidigare inte varit varse om.
Till utställningen publiceras en textpublikation och musikaliska performance/framföranden väntar. Det kommer att bli mycket spännande! Utställningen curerar jag och den skulle inte ha varit möjlig utan samarbete med Eksjö museum, som förvaltar en otrolig samling av Gudruns verk och som hjälper oss med inlån. Ett enormt tack till museichef Pia Löfgren och antikvarie Lisa Ugarph på Eksjö museum.
Samtidigt gör Johan Wanglert en soloutställning i Övre galleriet. Om Sissel Wiboms utställning i januari fokuserade på porträttmåleriet, så ramar Johans utställning in den tradition inom måleriet som utgörs av stillebenmåleri.
I maj gör vi årets internationella konstutställning, efter tidigare år som sett utställare såsom Matthew Lessner, Carrie Chen, Maria Mahfooz och konstplattformen Conflux från Harvard ta plats i Stora galleriet. Den amerikanska konstnären och koreografen Robyn Mineko Williams gör soloutställningen ”Hisako’s House”, som förvandlar Stora galleriet till olika rum som motsvarar den bortgångna mormoderns olika hem genom livet. Utställningen speglar den japansk-amerikanska diasporans historia efter andra världskriget på ett sätt som nästan kusligt påminner om hur tiden upprepar sig. Vad som gjorde sig gällande kring andra världskriget för japansk-amerikaner återspeglas i detta nu i USA i ett samhällspolitiskt klimat som vi i nyheterna ser splittra människor, där folks vardag kantas av osäkerhet och rädsla för förföljelse.
I Övre galleriet blir rumsliga miljöer samtidigt i maj också fokus för Lena Linnros soloutställning. Inför utställningen har hon arbetat med en serie teckningar och målningar med trädgårdar och växtlighet som motiv och eget tankefokus. “För mig är en trädgård inte bara något vackert utan en plats där så mycket mer kan rymmas. Att gräva, vattna, rensa, vänta och längta blir konkreta påminnelser om naturens kretslopp av nedbrytning, död och växande”, finner Lena.
Den australiensiskfödda koreografen och konstnären Lilian Steiner medverkar, utöver i höstens första grupputställning i augusti, även som koreograf i ett artist-in-residence-program och framför under 2026 tre (!) koreografiska verk. Mer information om dessa verk och tillfällen kommer snart. Men jag kan här hinta om att ett av verken kommer att aktivera höstens medlemsutställning genom devisen konstkritik genom dans. Om det låter spännande kan jag bara understryka att det är det – nyskapande och visionärt. Om Lilian, som är en del av det världsberömda svenska kompaniet Cullberg, kan man läsa mer och lära känna henne närmare i en intervju här på webbplatsen om vad som väntar.
Höstens första utställning samproduceras med Gävle konstcentrum, och utställningen curerar jag ihop med Gävle konstcentrums konstnärliga ledare Yuvinka Medina, som nyligen tagit rodret efter att senast ha innehaft uppdrag som senior curator på Bonniers konsthall. Det är glädjande att det blir den första utställningen vi visar på Konstnärshuset som reser vidare och visas på ytterligare en plats. Utställningen är planerad med Yuvinka så att den öppnar vår höstsäsong och sedan, efter ett kortare uppehåll, visas under en längre period på Gävle konstcentrum, där den fortsätter fram till tidigt 2027.
Jämte Lilian Steiner deltar Parasto Backman och Madeleine Aleman. Utställningen handlar på olika vis om kommunikation, språk och kontakt beträffande ett skede efter livet och med blick på “den andra sidan”. Utan att avslöja för mycket redan nu kan nämnas att utställningens vidd innebär att en konstnär i dag, Madeleine Aleman, genom sin konst och i skapandet söker kontakt direkt med betydelsefulla konstnärer som inte längre lever, men där personliga kopplingar i identitet förekommer.
I utställningen ”Det andra berget”, som utgör den första för höstsäsongen i Övre galleriet, går Maria Boij och Maria Luostarinen i dialog med varandra och med husets tidslager för att upptäcka okända vägar och rum, där något större kan ta vid. De fortsätter här ett utforskande av berget, som symboliserar det beständiga, men även det sublima och det heliga.
Medlemsutställningen, som de två senaste åren blivit väldigt tjusig och mycket uppskattad efter att nya grepp tagits, utifrån att den i stor utsträckning utgör vår viktigaste utställning, återkommer i höst. I vilken form årets utställning kommer att ske får ni snart veta.
Året i Stora galleriet slutar med en tematisk utställning där konstnärer tolkar universellt relaterbara känslor och fenomen som avund och svartsjuka. Konstnärerna Pontus Djanaieff, Tang Wen, Selma Morshedi och Filippa Nilsson Kallhed deltar och gör till stor del alldeles nya verk till utställningen, som hoppas bli katarsisk och en där publiken känner igen sig och får utrymme för inre tankeverksamhet och samtal, förstås med varandra.
Årets sista utställning i Övre galleriet blir en soloutställning med Daga Wennerström, ”Krafter i en absurd rumslighet.”
“En figur tar form på duken när jag målar framför en komposition av rekvisita. Kubism och konkret realism möts och de närvarande objekten skapar en absurd figur. Målningarna brottas i en rumslighet. Det som driver mig är en inre vision eller känsla sedan 80-talet som jag nu försöker uppfylla så långt det är möjligt,” berättar hon.
Text: Ashik Zaman