Lilian Steiner i residens

Under senare år har konsthallar runt om i landet närmat sig den samtida dansen och låtit publiken möta den. Även SKF/Konstnärshuset tar under 2026 ett kliv och presenterar samtida dans och koreografi parallellt med årets utställningsprogram. Den australiensiskfödda koreografen och konstnären Lilian Steiner medverkar, utöver i en kommande grupputställning i höst, även som koreograf i ett artist-in-residence-program och framför under 2026 tre koreografiska verk, varav det första visas i samarbete med den femte upplagan av dansfestivalen STHLM Dans. Mer information om det första verket finner du här nedan och om de andra kommer snart.Om Lilian, som är en del av det världsberömda svenska kompaniet Cullberg, kan man läsa mer och lära känna henne närmare i denna intervju om vad som väntar.

Verk nr 1 i Lilians residens, i samarbete med STHLM Dans

11 maj kl 19 i Stora galleriet 

Inträdet är gratis men du behöver registrera dig här 

Dance Becomes Her undersöker hur dans och kroppslig kunskap delas mellan kroppar och arkiveras i dem över tid. Språk och rörelse kolliderar, blandas och glider förbi varandra på sätt som hjälper till att formulera och demonstrera ämnet – på sätt som varken språk eller rörelse kan åstadkomma på egen hand.

Den dansande kroppen är inte något som utvecklas i isolering. Den närs av dem som finns omkring den, både medvetet och omedvetet, i ett specifikt ögonblick i tiden och över längre tidsförlopp. Genom, och ibland utan, språk ackumuleras erfarenheter i kroppen, i de rum den rör sig i och i minnets arkiv.

… och den dansande kroppen är också ett redskap som dansen själv tillägnar sig. Dansen bär oss, som en dräkt.

Text & dans: Lilian Steiner

 

Hur ser din bakgrund ut inom dans? Vad är du generellt intresserad av att utforska i och genom ditt arbete som koreograf?

Jag började ta danslektioner på min lokala balettskola när jag var tre år gammal. (Mina föräldrar har berättat att det var ett försök att ingjuta lite disciplin i mig, eftersom jag var ett barn som gärna utmanade reglerna – men som också älskade att dansa i vardagsrummet.) En blandning av balett, olika moderna danstekniker, fri rörelse och folkdanser var mina huvudsakliga tidiga erfarenheter av dans. Min balettskola var fantastisk; det var där jag verkligen upptäckte min kärlek till dans och sceniskt framträdande. Jag älskade också kostymerna och de scenografiska elementen, som gjorde det möjligt för mig att resa in i andra verkligheter. Sedan dessa tidiga dagar har min besatthet av dans bara blivit djupare och bredare. Nu befinner jag mig där jag är idag – fortfarande fullständigt besatt och mer fascinerad än någonsin.

Min danskarriär började med en kandidatexamen i dans vid Victorian College of the Arts (Melbourne, Australien), varefter jag tog steget ut i den mycket livfulla dansscenen i Melbourne. Vid den tiden var dansen i Melbourne starkt influerad av australiska konstnärer som hade tillbringat betydande tid med att arbeta som dansare och koreografer i New York på 1980-talet. Release-teknik och performancekonst var starkt närvarande i sättet att tänka kring och skapa dans och koreografiska verk.

I Melbourne finns en stark kultur av tvärdisciplinärt samarbete. Korsbefruktning mellan konstformer har skett ofta och obehindrat under en längre tid, och dansen sammanflätas med bildkonst, experimentell performance, experimentell musik och klubbscener, för att nämna några. Det är den miljö jag kommer ifrån.

Min praktik har innefattat – och innefattar fortfarande – samarbeten med konstnärer inom andra kreativa fält. Jag har arbetat i projekt med noise-musiker, klassiska tonsättare, arkitekter, 3D-animatörer, målare, filmfotografer samt skulptur- och textilkonstnärer, för att nämna några. Mina projekt har omfattat scenverk som presenterats på teatrar, i gallerier, på filosofisalonger, på platsspecifika platser samt som videoverk, skulpturala installationer och text.

Jag betraktar dans som en kropp med oändlig potential för uttryck. Jag söker ständigt efter sätt att utmana min förståelse av hur dans kan framträda i dialog med min egen mänskliga erfarenhet och i relation till den större värld som vecklar ut sig och som jag rör mig genom och tillsammans med. Dans hjälper mig att förstå och bearbeta sådant som jag tycks oförmögen att nå genom andra sätt.

Vad betyder det för dig att vara konstnär i residens på Konstnärshuset 2026?

Att ha ett residens på Konstnärshuset 2026 ger mig en plats där jag kan fortsätta att utforska,, förfina och slipa vidare tidigare experiment och, viktigast av allt, en ”scen” för att dela mitt arbete med en bredare publik än den vanliga danspubliken.

Även om jag har bott i Stockholm sedan mitten av 2023 har min närvaro här främst varit som dansare i Cullberg. Med ett residens på Konstnärshuset känner jag mig mer påtagligt förankrad som självständig konstnär i denna stad. Det är en särskild sorts förankringskänsla, som också för med sig en sorts rädsla! Det är skrämmande att syna sig i sin ”hemstad” – vilket jag inser att Stockholm alltmer håller på att bli för mig.

Jag är både nervös och entusiastisk inför att se vad detta residens kommer att innebära för mig och min praktik, när jag möter Stockholm och staden möter mig genom fyra mycket olika projekt under 2026.

Vad kan vi förvänta oss av dina koreografiska framföranden i år, och vad kan du redan nu dela med dig av om dem?

För att fatta mig kort – och bevara en viss mystik – är två av verken sådana som jag tidigare har haft möjlighet att utforska i någon form. De är iterativa, vilket innebär att varje version är unik. Det ena är en performanceföreläsning som behandlar hur dans och förkroppsligad kunskap delas mellan och arkiveras i kroppar över tid. Det andra är en förkroppsligad och psykisk recension av en grupputställning i bildkonst. Det tredje scenverket är helt nytt! Det blir den första etappen av en koreografisk konsert, framförd mellan kropp, metall och is. Mer information kommer snart, så håll utkik!

Du medverkar också i en grupputställning i Stora galleriet som öppnar höstsäsongen. Hur överlappar och hänger ditt arbete på scen och i en mer traditionell utställningskontext samman?

Även om mitt koreografiska arbete och min erfarenhet av performance huvudsakligen har ägt rum på traditionella scener, har det sipprat långt bortom dem. I denna överskridande rörelse har jag uppträtt många gånger i galleri- och museimiljöer. Som ”scen” erbjuder galleriet ofta dansen en ”white cube”, i kontrast till dansens mer traditionella hem i prosceniumscener eller ”black box”-teatrar. I vart och ett av dessa rum kan olika aspekter av dansen grävas fram och belysas. Detta beror på faktorer såsom de historier dessa kontexter bär på, liksom publikens fysiska närhet och erfarenhetsmässiga förväntningar. I galleri- och museimiljöer befinner sig dans och performance ofta i nära rumslig eller kuratoriell relation till andra konstnärliga verk.

När det gäller objektbaserade installationer kommer verket jag visar på Konstnärshuset att vara endast mitt tredje. Det första iscensattes faktiskt i en teaterkontext, och detta är andra gången jag ställer ut i ett galleri.

Allt detta är kanske en inledning till att säga att jag inte betraktar mig själv som en ”bildkonstnär”. Jag ser de objektbaserade verk jag gör som koreografier. Idéerna härrör från ett dansant och koreografiskt tänkande och fortsätter att bära en stark rörelseaspekt – från, bortom och mot ett förslag om kroppar eller förkroppsliganden. Dansföreställningar skapas vanligtvis med hänsyn till deras visuella aspekt (eftersom en stor del av att betrakta dans är visuell), så för mig känns ett objektbaserat verk som förkroppsligandet av en koreografisk tanke, utförd genom en annan, icke-mänsklig form.

Som jag nämnde är dans i sig visuell, men koreografiskt tänkande är i grunden aldrig statiskt. En förhoppning jag har är att när människor möter mina objektbaserade verk, ska de känna någon form av kinestetisk respons – att de förnimmer och reflekterar över sin egen kropp i relation till den föreslagna kroppen framför dem.

Du jonglerar mycket som konstnär! Mellan att vara en del av det välrenommerade Cullberg, ditt eget arbete som koreograf och ditt arbete inom bildkonst – vad är din särskilda formel för att få allt att fungera? 

Jongleringen är real! Men det är också ett äventyr av ett mycket särskilt slag, och jag tar inte den stora tur jag haft – att allt detta över huvud taget har varit möjligt – för given. Ett genuint och innerligt tack till alla som har haft förtroende för mig, erbjudit möjligheter och särskilt till dem som har gjort det möjligt för krockande scheman att faktiskt inte krocka! Sådant tar jag inte för självklart och glömmer det inte.

För egen del har jag haft stor tur att arbeta med konstnärer som exponerade mig för en magisk brygd: seriös noggrannhet och rigorös lekfullhet. Jag bär den alltid med mig. Det är inget botemedel mot trötthet, men det är ett bränsle som har gett mig en sorts hållbar, nyfiken energi.

 

Om Lilian Steiner

Lilian Steiner är en australisk dansare och koreograf vars praktik utforskar kroppens intelligens och dess förmåga att gestalta komplexa erfarenheter. Hon arbetar med kroppens förändring i relation till tid, plats och olika lager av känslomässiga, kulturella och politiska sammanhang. Hennes arbete rör sig också inom experimentell ljud- och visuell design och omfattar scenframträdanden, performance, installationer, video och DJ-sets. Mellan 2010 och 2023 arbetade Lilian i Australien som en central dansare och samarbetspartner i det Melbournebaserade kompaniet Lucy Guerin Inc., samt med koreograferna Faye Driscoll, Phillip Adams, Melanie Lane, Shelley Lasica och Brooke Stamp. Hon har också samarbetat med ett flertal konstnärer verksamma inom live performance och film, bildkonst, experimentellt ljud och arkitektur/design. Sedan 2023 är Lilian dansare i det Stockholmsbaserade kompaniet Cullberg, där hon har arbetat med koreograferna Ligia Lewis, Alexandra Bachzetsis, Renan Martins, Hooman Sharifi, Halla Ólafsdóttir och Alma Söderberg.

 

English version:

In recent years, contemporary art venues around the country have increasingly been approaching contemporary dance and invited audiences to encounter it. In 2026, SKF/Konstnärshuset will also take this leap forward by presenting contemporary dance and choreography alongside this year’s exhibition programme. The Australian-born choreographer and artist Lilian Steiner will participate, in addition to an upcoming group exhibition this fall, as a choreographer in an artist-in-residence programme and will present three choreographic works during 2026. More about these works will be announced later in spring. About Lilian, who is part of the world-renowned Swedish company Cullberg, you can read more and get to know her work more closely in this fresh interview about what lies ahead this year.

What is your background in dance? What are you generally interested in exploring in and through your work as a choreographer?

I started taking dance classes at my local ballet school when I was three years old. (My parents told me it was an attempt to instill some discipline in me, since I was a child who liked to challenge the rules—but who also loved to dance in the living room.) A mix of ballet, various modern dance techniques, free movement, and folk dances were my main early experiences of dance. My ballet school was amazing; I truly discovered my love for dance and performing there. I also loved the costuming and scenographic elements, which allowed me to travel into other realities. Since these early days, my obsession with dance has only grown deeper and wider. Now I find myself where I am today—still utterly obsessed and more intrigued than ever.

My dance career began with a Bachelor of Dance at the Victorian College of the Arts (Melbourne, Australia), after which I graduated into the very vibrant Melbourne dance scene. At that time, dance in Melbourne was strongly influenced by Australian artists who had spent significant time working as dancers and choreographers in New York in the 1980s. Release technique and performance art were hugely present in the way of thinking about and making dance and choreographic works.

In Melbourne, there is a strong culture of multidisciplinary collaboration. Cross-pollination between art forms has occurred frequently and fluently for some time, and dance intermingles with the visual arts, experimental performance, experimental music, and club scenes, to name a few. This is the environment I come from.

My practice has involved—and continues to involve—collaborations with artists in other creative fields. I’ve worked on projects with noise musicians, classical composers, architects, 3D animators, painters, cinematographers, and sculpture and textile artists, to name a few. My projects have spanned performance works presented on stages, in galleries, at philosophy salons, in site-specific locations, and as video works, sculptural installations, and writing.

I consider dance as a body with endless potential for expression. I’m constantly looking for ways to challenge my understanding of how dance can appear in dialogue with my own human experience and in relation to the unfolding bigger world I move through and with. Dance helps me grasp and process things that I cannot seem to through other means.

What does it mean to you to be an artist in residence at Konstnärshuset 2026?

Having a residency at Konstnärshuset in 2026 gives me a home to undertake new research, refine previous experiments, and, importantly, a ‘stage’ to share my work with a broader audience than the usual dance circle.

Although I’ve lived in Stockholm since mid-2023, my presence here has primarily been as a dancer with Cullberg. With a residency at Konstnärshuset, I feel more tangibly situated as an independent artist in this city. It is a particular kind of grounding feeling, which also brings a kind of fear! It’s scary to expose oneself in one’s ‘home’ town—which I’m realizing Stockholm is becoming more and more each day.

I’m both nervous and excited to see what this residency will mean for me and my practice, as I meet Stockholm and it meets me across four very different projects in 2026.

What can we expect from your performances this year, and what can you already share with us about them?

To keep it brief—and to maintain some mystery—two of the works are ones I’ve had the chance to explore in some capacity before. They are iterative, meaning each version is unique. One is a performance-lecture addressing the ways dance and embodied knowledge are shared between and archived within bodies across time. The second is an embodied and psychic review of a group visual art exhibition. The third performance work is entirely new! It will be the first iteration of a choreographic concert, performed between flesh, metal, and ice. More detailed information will be coming soon, so stay tuned!

You’re also exhibiting in a group exhibition in Stora galleriet, which opens the fall season. How does your work on stage and in a more traditional exhibition context overlap and connect?

Although my choreographic work and performance experience has predominantly been on traditional stages, it has seeped far beyond. In that seepage, I’ve performed in gallery and museum spaces many times. As a ‘stage,’ the gallery often offers dance a ‘white cube,’ in contrast to the more traditional dance homes of proscenium stages or ‘black box’ theatres. In each of these spaces, different aspects of dance can be excavated and illuminated. This is due to factors such as the histories those contexts hold, as well as the physical proximity and experiential expectations of audiences. In gallery and museum spaces, dance and performance often sit in close spatial or curatorial relation to other artistic works.

In terms of object-based installations, the work I will exhibit at Konstnärshuset will be only my third. The first was actually staged in a theatrical setting, and this is the second time I will exhibit in a gallery.

All of this is perhaps to preface the statement that I do not consider myself a ‘visual artist.’ I see the object-based works I make as choreographies. The ideas originate from dancerly and choreographic thinking and continue to hold a strong aspect of movement—from, beyond, and toward a proposition of bodies or embodiments. Dance performances are usually made with consideration of their visual aspect (since a large part of observing dance is visual), so to me, an object-based work feels like the embodiment of a choreographic thought performed through a different, non-human form.

As I mentioned, dance is visual anyway, but choreographic thinking is inherently never static. One hope I have is that when people encounter my object-based works, they feel some sort of kinaesthetic response—they sense and consider their own body in relation to the proposed body in front of them.

You juggle much as an artist! Between being part of the renowned Cullberg, your own work as a choreographer, and your work in visual art—what is your formula to make it all happen?

The juggle is real! But it’s also an adventure of a very special kind, and the good fortune I’ve had for any and all of it to be possible is not lost on me. A genuinely heartfelt thank you to everyone who has trusted me, offered opportunities, and especially to those who’ve made it possible for clashing schedules to not actually clash! These things are not taken for granted or forgotten.

On my end… I’ve been very lucky to work with artists who exposed me to a magic potion: serious rigour + rigorous silliness. I always carry it with me. It’s not a cure for fatigue, but it’s a fuel that has given me a kind of sustainable, curious energy.

About Lilian Steiner

Lilian Steiner is an Australian dancer and choreographer, currently based in Stockholm. Her practice champions the deep intelligence of the body and its unique ability to reveal and comment on the complexities of embodied experience. Curious about the body’s ever-evolving materiality in relation to time, place, and emotional, cultural and political accumulations, her interests extend into experimental sound and visual design practices where the body is the base for questioning and expression. Lilian’s choreographic work spans stage productions, gallery performance and object-based installations, video works and DJ set live-shows. Her work has been presented within Australia and internationally.

From 2010 to 2023, Lilian worked in Australia as a major performer/collaborator with Melbourne-based company, Lucy Guerin Inc., with choreographers Phillip Adams, Melanie Lane, Shelley Lasica and Brooke Stamp, and with numerous artists working with live performance and film in the fields of visual arts, experimental sound and architecture/design. Since 2023, Lilian has been a dancer with renowned Stockholm-based company, Cullberg, working with choreographers Faye Driscoll, Ligia Lewis, Alexandra Bachzetsis, Renan Martins, Hooman Sharifi, Halla Ólafsdóttir and Alma Söderberg.