Mikael Kihlman

Inriktning

Grafiker och målare

Ort

Stockholm

Arbetsmetod

Jag gillar det långsamma arbetet. Repandet i den blanka kopparplåten, motståndet och kommunikationen med materialet. Det är som ett samtal. Efter ett förarbete, då bilden sakta tagit form så framträder bilden nästan av sig själv. Plåten talar om för nålen hur den ska rista. Det är en nära relation, en kommunikation som förs här och nu men lika mycket med alla som varit före mig. Närvaron av Rembrandt, Whistler, Fridell och andra som tidigare i historien suttit böjda och koncentrerade framför sina plåtar är påtaglig och inspirerande. Det finns inga krav, inget står i vägen för tillblivelsen av bilden. Halva jobbet är att rista plåten, andra halvan är att trycka den. Alla tryck blir lite olika, beroende på luftfuktighet, rumstemperatur, mitt känsloläge och sinnesstämning. Det är ständigt nytt, alltid något att lära. Jag behöver inget annat. En torrnål, en plåt, färg, papper och en tryckpress.

Verksamhetsfält

grafik

Senaste utställningar

2025/26 Galleri Helle Knudsen, Stockholm (med Jenny Olsson och Mikael Wahrby), 2026 Prism Print International, Art Gallery of Quelph, Ontario, Kanada, 2025 "Entaille", Pointe & Burin, Taylor Foundation, Paris

Presentation

Mikael Kihlman är en mycket omsorgsfull konstnär.

Han vet att ljuset måste synas.

Eller inte synas.

Men det måste finnas där.

Ljuset finns alltid i Mikael Kihlmans bilder. Vare sig vi märker det eller ej. Och det gäller både koppargrafiken, litografin och oljan. Inte minst i koppargrafiken. Ljuset finns också i hans nattbilder. Himlen är inte helt kolsvart. Ett svagt skymningsljus kan reflekteras i blankslitna, svagt krokiga spårvagnsspår på gatan, blänka till på ett par biltak. Det ytterst svaga ljuset i bilden berättar mer om gatan, om atmosfären och om konstnärens öga och sinne, än vad en helt upplyst vedutabild med solsken skulle göra.

I Mikaels dagsljusbilder kommer en ny ljusdimension in: vattnet. Vattnet på regnvåta körbanor, i pölar på gatan. Vattnet speglar och berättar. Vattnet ger också en relief, inte bara en spegelbild. Vatten talar om liv. Vatten är hopp.

Det är ljusbehandlingen som får Mikael Kihlmans bilder att berätta det där lilla extra för oss. Det må gälla snålljuset i torrnålens trånga gränder där himlen inte ens syns, en trösterik tom himmel i ett sönderskjutet fönster i en våldtagen stad, frostkänslan i en vintrig björkskog eller dunsterna längs Venedigs trånga vattenvägar. Ljuset berättar – och vi lyssnar tacksamt.

Det viktiga ljuset i Mikaels torrnålar kommer oftast bortifrån, utifrån. De människor som vi ser, vare sig de befinner sig nära betraktaren eller långt borta i bilden, upplever vi mer eller mindre som silhuetter. Det är inga porträtt i vedertagen mening. Men dessa silhuetter är hela tiden medverkande i Mikaels porträtterande av en stad, en gata, en historia. Eller en historielöshet. De är viktiga, så anonyma de är. Vi får aldrig veta till exempel vem mannen med ryggsäcken är. Eller vart han är på väg. Men han är ändå en av dem som ger oss bilden av en hel bys eller stads befolkning. Vi ser dem inte alla, men vi ser dem genom Mikael Kihlmans eget berättande om dem, deras by eller stad. Och vi hör dem tala genom Mikaels alla vidarebefordrade meddelanden, hälsningar, viskningar, avtryck. Vi försöker tyda dessa tecken i bilden. Ibland lyckas vi, ibland får vår fantasi ta över tolkningarna. Och över våra huvuden på gatorna väver trådar intrikata mönster. Ibland som notlinjer för tonsatta budskap; en helt självklar sak för den musikaliske Mikael. Vi, något mer tondöva åskådare, får försöka tolka partituret så gott vi kan. En garanterat spännande jakt.

Karl Haskel

kulturjournalist