Stina Strandberg

Minnesutställning

Konstnären Stina Strandberg avled 2012 bara 63 år gammal. Nyckelvikskolan, där Strandberg också arbetade, har i samråd med konstnärens son Esaias Strandberg sammanställt denna utställning och gjort det möjligt att ta del av ett viktigt konstnärskap.

Jag träffade Stina i slutet av 1970-talet och blev omedelbart intagen av hennes konst – den säregna bildvärld som var hennes. De tidiga verken med bland annat ensamma hus där det viktiga var byggnadens form och struktur gled vidare till motiv mer påminnande om organiskt växande – som om hon gestaltade musikaliska flöden och själva skapandets process. Jag vet att musik var viktigt för konstnären och jag tycker det syns i Stina Strandbergs verk, både i oljemålningar och teckningar.

Motiven stramades med tiden åt eller snarare koncentrerades allt mer; trädformationer, knippen och sprickor av ljus gneds ut ur gråblå sjok som ville in i svärta. Det behövdes inte mer, inga utsmyckningar, bisatser. Ljustrimmans rörelse uppåt. Urformer som ellipsen stod i fokus – som ett ägg, en cell, en planet, helt enkelt gestaltningar av begynnelse. Det som får dukarna att skimra är sättet att med penseln borsta fram färgnyanserna, arbeta med lager på lager som om det är ett utgrävande det handlade om – som för att nå en människans magna och glöd, vidrörd av en tanke, en känsla.

Trots det månne gåtfulla i verken öppnar de väg till en mänsklig allmänning som gör Stina Strandbergs verk så självklara. De väcker en erinran om alltings ständiga rörelse. På samma sätt som ett musikstycke kan försätta berg.

Eva Runefelt