Nu när det långa arbetslivet som konstlärare är över syns livets existentiella dimension tydligare. Driften att utifrån livserfarenheterna skapa mening och begriplighet i verkligheten med bild och form känns allt starkare. Att medvetandegöra den egna insidan för att få kraft att göra motstånd att få tillgång till de egna sammanhangen som kan hjälpa att fördjupa förståelsen av de yttre.
Och ytterst handlar det om att ge form och struktur åt det ostrukturerade, osägbara, onämnbara – otänkbara. Laga, sätta ihop, sy ihop – sammanfoga. Att inordna det oordnade.
Jag har döpt utställningen på Konstnärshuset till Rum för ett barn. Temat har vuxit ur personliga källor men under arbetets gång har horisontlinjen utvidgats och fått en mer allmängiltig karaktär. Temat handlar inte bara om barn man kanske själv har eller har förlorat men även det egna inre barnet. Alla världens barn – barn som den polske poeten Tadeuz Ròzewicz kallar för himlens enda invånare på jorden.
Vi vill så gärna att barn skall vara lyckliga. Men det är inte enkelt att vara barn. Med mina verk vill jag lyfta fram frågeställningar kring ett barns tidiga sökande efter en plats i livet. På vilket sätt finns jag till? Finns det plats för mig? Vem är jag? Vem vill jag vara? Kanske behöver jag ett skyddande skal. Är det transparent och skirt? Eller hårt som betong med små spruckna fönster mot omvärlden. Eller ett skal täckt med rivna och brända fragment av fotografier som en gång fryst ögonblicken i livet?
För ett antal år sedan ställde jag ut de första versionerna av betongklänningarna i Vimmerby. En ung pappa gick runt länge i rummet och frågade sedan ”men var är barnet? ” Hur svarar jag när det bara finns spår som den konstnärliga processen kan vittna om? På samma sätt som jag är på väg bort är jag också på väg upp. När bruset försvinner och de stora gesterna klingar av… då … där i tystnaden kan man finna det enkla och det äkta. Om man har tur…
I dag svarar jag så här.
Välkommen att möta mig i berättelsen.