Dick Hedlund & Joakim Heidvall

Heidvall och Hedlunds verk vittnar båda om en framtidstro. Denna är inte nödvändigtvis ljus, men inte helt säkert den mörkaste av tidslinjer heller.

Heidvall målar former där förhållandet dem sinsemellan skapar ett narrativ. Formerna kan ses som figurer eller kroppar men kan även läsas som en lek med det grafiska uttryckets estetetik, en logotyp gjord för en framtid olik vår egen, kanske för en olympiad som aldrig blev.

Hedlunds verk är en serie betongplattor frusna i ett ögonblick av morfos, och läsningen är upp till betraktaren. Försöker de resa sig likt stela kroppar, eller förvrids dem av en kraft utifrån?

Verken tar avstamp i vår samtida urbana miljö, och de platser i den som har blivit över, de områden som i stadsrummet är emellan de platser där människor rör sig.

De fula de övergivna, övervuxna och spruckna.  I orostider är det lätt att se hur vårt samhälle i stort skulle kunna te sig övergivet och sprucket.