Christina Thomas Dahlberg
- 6 okt 2022 – 5 nov 2022
- Övre galleriet
Det som var
Öppettider: ons-lörd kl. 12-16
”Bilderna beskriver delar av interiören samt föremål från en stor lägenhet, orörd i 60 år. Då innehavaren, en 93 årig man, avled 2017 upphörde även vistelsen i vad som kommit att bli mitt andra hem under 4 års vårdarbete. Jag har besökt många lägenheter. De äldre personerna var förankrade i sina bostäder där de bott i många år. Inredningarna var en blandning av gammalt och nytt, möbler och minnessaker. De berättade något om den som bodde där.
Allmännyttans lägenhetsbestånd började säljas av i början av 2000-talet. Därmed skedde en förändring av bostadspolitiken där bostäder blev förvandlade till investeringsobjekt. Man ser sig numera som ägare av de lägenheter man köpt. Det blev lagligt att förändra planlösningen, slå ut väggar, flytta rum utan hänsyn tagen till ursprungsplan, etc. På så sätt har även kulturhistoriska värden försvunnit i gamla hus.
Det finns en upptagenhet vid att livet ska stanna vid ett visst skede, innan tiden har hunnit ifatt. Bostäder ska täckas, människors ansikten dras ut, fylls på, skavanker får inte synas. Jag tror att ointresse av äldre kan hänga samman med rädsla för att åldras. Man vill inte bli påmind.
När någon dör finns föremålen kvar. De minner om den person vilken har använt, hanterat och således präglat dem. Tills även föremålen försvinner lever personen vidare ännu en tid.”
Om konstnären:
”Efter avslutad utbildning började jag något ovilligt att arbeta som vårdbiträde i äldre personers hem. Det var innan införandet av datorer som registrerade varje steg. Lägenhetsinnehavarnas ( mestadels kvinnors ) bristande nyfikenhet på hur andra ordnade i sina hem var befriande att se. Många var mycket bestämda med hur de ville ha det. Oavsett bakgrund. Intresset av att dokumentera vissa av miljöerna väcktes och jag fick tips om en liten smidig kamera som kunde användas i pauser under arbetet. Det ledde till flera utställningar i Stockholm och i Finland.
Jag har ibland fått frågan om det var tillåtet att fotografera i personers hem under arbetstid. Troligtvis inte. Reaktionerna på mitt intresse av lägenheterna och dess innehavare upplevdes som stimulerande. Det var det väsentliga.
Det har varit ett privilegium att ha fått tillgång till dessa i mina ögon fantastiska miljöer. Framför allt att ha fått lära känna personer, borta sedan länge, alltid saknade.”
Den här utställningen får stöd från Riksförbundet Sveriges Konstföreningar.
