BJÖRN STAMPES

Tredimensionell, kulört, tidskrävande

Öppettider: ons-lörd kl. 12-16
Curator: Sophi Vejrich och Alida Ivanov
Utställningstext: Alida Ivanov

I Stora galleriet visas minnesutställning för Björn Stampes, som hastigt gick bort 2017. Utställningen är curerad av konstnären Sophi Vejrich och SKF/Konstnärshusets konstnärliga ledare Alida Ivanov. Tillsammans har de samlat verk från de allra tidigaste, som inte har setts sedan 90-talet, till de sista i ett försök att ge en helhetsbild av detta fängslande konstnärskap.

Utställningstext

Jag kände inte Björn Stampes. Att skriva om en konstnär som man inte känner till från början är lite som att ta på sig en band t-shirt av ett band man inte lyssnar på och att ständigt vänta på att någon kräver att man ska namnge tre låtar. Men nu är vi här. Så name three songs. 

I en kort intervju med Stampes i konsten.net blev han tillfrågad att beskriva sin konst i tre ord. Vilket vem som helst skulle tycka är svårt, men han svarar rakt av “ Tredimensionell, kulört, tidskrävande”, utan en enda antydan på ett hmmm, eh eller ah mellan orden. Eller det kändes inte som att något sådant fanns där. Och så är hans konst. Självklar. Med de tre orden leds man in i utställningen. Minnesutställningen. En utställning för att inte glömma. 

Här samlas verk från olika tidsperioder: de allra tidigaste till de senaste och de emellan. Det första verket i utställningen gjordes redan innan Stampes gick på Mejan: en gammal skolbänk i miniatyr med ett traditionsenligt färdigtuggat tuggummi undertill. De andra två äldre verken kommer från KKH-tiden: en kyrkliknande byggnation som inhyser ett IKEA-inrett pojkrum och en kvadratisk figur på tålösa fötter på en egengjord flytande hylla. Enligt en historia som cirkulerar berättas det hur en representant från IKEA såg den här flytande hyllan från Björns avgångsutställning och det var så klassikern LACK blev till (ALLEGEDLY). Vi har lagt till en LACK-hylla i utställningen där man kan jämföra själv. De här tidigare verken konfunderar och öppnar upp för vad Björn Stampes vill säga oss. 

När jag ser på hans verk så tänker jag: han var ju en mänsklig 3D-printer. Alla miniatyrer, alla avgjutningar av vardagen som pizzakartonger, papperstallrikar, papplådor och EU-pallar. Det måste finnas ett enklare sätt att göra det? Men det är väl inte det som är poängen (och nej, vi behöver inte en lektion i konsthistoria här, Björn var väl medveten om historia). 

Verken tillkommer med underliggande system av återkommande former och färger. Systemet är numrerat, upphängningen bestämd på förhand av Björn och färgerna går från det vackra till det nästan äckligt kroppsliga. Ett av de största verken i utställningen är vad Björn beskrev som ett aphuvud (hjärta?) med ojämn yta i (bajs)brunt. Man kan inte hjälpa att dras till det och trots färgen vill man känna på den guppiga formen (är den mjuk?). Det mänskliga är alltid närvarande, både i färg och utförande. Man ser alltid Björns hand även om systematiseringen känns nästintill maskinell. Mänskligheten syns också i de undangömda känslorna som kan läsas i många av verken; ett plåster, ett ensamt pojkrum, en bränd bit på väggen. Björn Stampes utgår från en färgglad tv-spels värld men genom det lättsamma kan han ta sig an ett mörker och andra svåra känslor. Vilka dessa känslor är, är upp till var och en. Den tidigare nämnda systematiseringen hjälper oss att skapa ordning och reda bland det svåra. Kanske. Nu gissar jag bara förstås. 

Jag läser igenom texter om Stampes och försöker lära känna honom. Lyssnar på musik han lyssnade på när han gjorde sin konst (Napalm Death och Shizuo) försöker se systemen i färg och siffror, för att tillsammans få ihop ett sammanhang där verken kan verka både med honom och utan. Jag kan inte tre låtar, men förhoppningsvis så kan jag presentera ett nytt sammanhang med ny spellista. 

Om konstnären:

Björn Stampes (1964-2017) var utbildad på Kungliga Konsthögskolan och verksam i Stockholm. Han hade en gedigen utställningsverksamhet, bland annat på Galleri Aronowitsch, Galleri Susanne Pettersson, Passagen Linköpings Konsthall och Konstakademien i Stockholm. Samt i Tokyo, Japan. Han gjorde flera gestaltningsuppdrag som kan ses bland annat på Bromma flygplats, Södersjukhuset, Akademiska sjukhuset Uppsala m.fl. Han finns representerad på Göteborgs Konstmuseum, Norrköpings Konstmuseum och Helsingborgs  Museum, Maria Bonnier Dahlin stiftelse m.fl. Hans konstverk består av skulpturer som också skulle kunna beskrivas som tredimensionellt måleri. De är ofta gjorda i gjuten och sedan bemålad plast, många gånger avgjutningar av vardagliga ting som sedan sätts i nya sammanhang.

Sophi Vejrich (f. 1970) är utbildad på Kungliga Konsthögskolan. Bosatt och verksam i Stockholm. Sophi Vejrich ställer kontinuerligt ut i Sverige, senast med separatutställningar på Galleri Thomas Wallner och Örebro Konsthall och har också gjort flertal utställningar i Japan. Representerad på Västerås Konstmuseum och Gävle Konstcentrum m.fl. Hon arbetar interdisciplinärt med skulptur, fotografi och video.

Recensioner

Läs en recension skriven av Magnus Bons i Dagens Nyheter.
Läs en recension skriven av Susanna Slöör på Omkonst
Läs en recension skriven av Sebastian Johans på Konsten.net

SKF/Konstnärshuset har stöd från Kulturrådet och Stockholms stad.