Historia

Text: Annika Heed

 

Konstnärshusets tillblivelse har sina rötter i en av svensk konsthistorias mest energirika expansiva och konfliktfyllda perioder. Svenska Konstnärernas förenings bildande är en av grundförutsättningarna för husets historia.

Anledningen till att landets konstnärskår samlade sig för att förverkliga konstnärernas eget hus, hittar man i motsättningarna mellan den konservativa Konstakademien, som styrde konstlivet på 1800 talet och de unga konstnärer som ville utveckla konsten mot nya uttryck. 

I Sverige var Konstakademien den institution som sedan 1700-talets mitt utbildade landets konstnärer, styrde konstlivet och stod för en reaktionär konstsyn. Det var klassiska ideal som härskade, kopplingen till hovet och aristokratin var stark ända in på 1800-talet.

På kontinenten skedde samtidigt en utveckling inom konsten, nya sätt att se och nya sätt att arbeta utvecklades. I Paris, konstens huvudstad, kunde de svenska konstnärerna möta impressionismen och det fria landskapsmåleriet. Allt fler svenskar strömmade till Paris för att komplettera sin utbildning. Den svenska oppositionen i Paris, opponenterna, formulerade år 1885 ett kritiskt upprop mot den förlegade svenska Konstakademien och krävde en omorganisation av undervisningen. Konstakademien stod fast vid sina principer och ur denna konflikt föddes idén hos de radikala konstnärerna om ett eget fristående konstnärshus för svenska konstnärer. 

Vid ungefär samma tid hade tanken på ett kårhus för klubbaftnar och samvaro fötts hos Konstnärsklubben. Konstnärsklubben som bildades 1856 efter ett mönster för andra manliga sammanslutningar som t.e.x. Frimurarna, är en herrklubb dit inte kvinnor äger tillträde. Och samma förhållande gäller än idag. De arrangerade ett konstlotteri som samlade in 45 513 kronor.  Opponenterna skapade ytterligare ett konstlotteri som samlade in 21 201 kronor, för ett fritt och självständigt konstnärshus. Till det nya lotteriet bidrog de alltmer framryckande kvinnliga konstnärerna med verk. De radikala opponenterna med Karl Nordström och Richard Bergh i spetsen bildade sedan Konstnärsförbundet 1887.

Svenska Konstnärernas Förening bildas

I detta läge stod det klart att det måste bildas en ny organisation som inkluderade alla konstnärer i Sverige. De nu alltmer framträdande kvinnliga konstnärerna kunde inte förbigås. En ny föreningen där alla konstnärer, trots kön och olika ståndpunkter, kunde samlas för att skapa ett konstnärshus för landets samtliga konstnärer! 

Vid ett möte 1890 samlades de olika fraktionerna, opponenterna, dvs Konstnärsförbundet, de kvinnliga konstnärerna, akademiföreträdarna och Konstnärsklubben för att under ett möte sikta till ett gemensamt mål – ett Konstnärshus för alla!

Svenska Konstnärernas förening, SKF, bildades år 1890. Föreningen skulle fungera som en tydlig juridisk ägare till det framtida konstnärshuset och skulle samtidigt samla stridande grupper inom konstnärskåren och även kvinnorna under en stark organisation. Föreningen skulle även fungera som part för stat och kommun att förhandla med. SKF skapade därefter ett tredje konstlotteri som drog in 41 854 kronor. Alla tre lotteriernas kassor lades samman till en gemensam byggnadskassa.

De kvinnliga konstnärerna hade nu alltså varit med om att dra ihop 63 055 kronor.

Huset byggs och utställningsverksamheten startar upp

År 1896 kunde tomten Skravelberget 7 inköpas av staden för de insamlade medlen. och därefter började ett planerande av huset. Fler arkitekter var inblandade i tävlingen om att rita konstnärernas hus och efter många turer och livliga diskussioner fick Ludvig Pettersson det stora uppdraget att rita och uppföra konstnärernas hus.

Ludvig Pettersson hade blivit inspirerad av den moriska byggnadskonsten från Alhambra i Granada och Alcázar i Sevilla och den norditalienska arkitekturen. Konstnärshuset byggt i ljus Portlandskalksten blev ett morisk palats, en främmande fågel i den Stockholmska arkitekturen. 

Den första stenen lades år 1897 och huset invigdes år 1899. Här fanns nu en vacker festvåning och en ståtlig utställningssal, vaktmästarbostad och på nedre botten, plats för en restaurang.

Åren som följde innehöll en livlig utställningsverksamhet. Huset har genom åren varit en spelplats för olika konstriktningar och många av Sveriges främsta konstnärer har här kunnat presentera sig.

I seklets början var Carl Larsson en flitig utställare, andra viktiga utställare var Helmer Osslund, Edvard Munch, John Bauer, Ivar Arosenius, Ninnan Santesson och Axel Törneman. 

Problematiskt samägande

Huset hyste nu två föreningar SKF, Svenska Konstnärernas Förening och Konstnärsklubben. SKF förvaltade huset och drev utställningsverksamheten, Klubben nyttjade festvåningen för sina klubbaftnar. Samma personer satt ofta i styrelsen för bägge föreningarna. SKFs ordförande kunde vara sekreterare i Klubben och Klubbens ordförande, sekreterare i SKF. Vartefter tiden gick stod SKF ändå alltmer självständigt mot Klubben. Det resulterade i konflikter mellan de två föreningarna och kulmen kom vid 1925 då besittningsrätten skulle omprövas. Klubben oroade sig för att inte få nyttjandet till sin klubbvåning och på grund av SKFs ekonomi var på obestånd så hade Klubben möjlighet att driva igenom ett samägandekontrakt 1929. Detta avtal gäller än i dag och innebär att Klubben har äganderätt till 2/7 delar av huset dvs sin festvåning och SKF har skyldighet att bekosta husets hela förvaltning och samtliga kostnader för detta. Än idag tar Klubben in alla intäkter av festvåningen för uthyrning till externa fester. Husets arkitekt Ludvig Pettersson gjorde rasande motstånd mot förslaget och menade att ursprungsidén om samförståndstanken nu övergavs.

Att samägandekontraktet till Klubbens fördel kunde gå igenom förklaras av att Klubbens medlemmar även satt i SKFs styrelse, vid tiden för delningen av huset var det t.om samma ordförande i de olika föreningarna. Det mest graverande i situationen var och är att Klubben inte ålades underhållsskyldighet motsvarande sin del av huset vilket varit upphov till sekler av osämja.

Fest, föreningsliv och utställningsverksamhet

Trots konflikter levde föreningslivet, en viktig del var föreningsfester och det gemensamma arbetet med utställningsverksamheten. Generation på generation av konstnärer har axlat ansvaret för hus och verksamhet genom att arbeta i styrelsen, stipendienämnd, utställningsnämnd och festgrupp. Uppdragen har gått som en stafett genom åren mellan konstnärerna. Stora Galleriet var och är navet och platsen för många konstnärer att debutera.

På 30 talet presenterades Vera Nilsson i Stora Galleriet, Inge Schiöler, Mollie Faustman, Evert Lundqvist och Olle Nyman var andra flitiga utställare.

1931 öppnade också den klassiska restaurangen KB, en institution som bidragit till Konstnärshusets speciella stämning och som fortfarande är SKFs hyresgäst.

1937 bildades en ny föreningen av facklig karaktär, Konstnärernas Riksorganisation, KRO, som fick sitt första kontor och därmed centrum förlagt högst upp i Konstnärshuset. Ännu en historisk byggsten som huset bidragit med.

40 och 50 talet presenterades bl.a. Staffan Hallström, Siri Derkert, Tora Vega-Holmström, Edvin Öhrström och som kulmen -47 en stor utställning med Ivan Aguélis verk.

På 60 talet var det framför allt skulptörerna som visade sina verk på huset. Christian Berg, Eric Grate och Valands skulpturskola drog in.

Under 70 talet ifrågasattes konsten och förhållandet mellan form och innehåll diskuterades livligt. Konstnärshusets utställningsverksamhet fortsatte, trots turbulens i debatten. Viktiga konstnärer som exponerades under 70 och 80 talet var bl.a Liss Eriksson, Olle Bauman, Tom Krestesen, Elsie Dahlberg, Torsten Fridh och Ebba Hedqvist. Nu gjorde också konsthögskolorna sitt inträde i huset och allt oftare visades installationskonst, foto och video.

Kamp för att återigen samla konstnärerna i en gemensam förening

1970 enades de två ägarföreningarnas styrelser om att slå samman SKF och Konstnärsklubben till en enda slagkraftig förening som skulle ansvara för husets verksamheter som helhet. Förslaget röstades ner av Klubbens medlemmar. Det konfliktfulla samägarskapet fortsatte.

I början av 2000 blir det alltmer komplicerat att förvalta ett kulturminnesmärkt hus med mer än 100 år på nacken. Renoveringar behövs men kraven är höga för en K-märkt byggnad. Villkoren för konsten har hårdnat och försäljningen har minskat. Personalkostnader är högre och i det hårdnade klimatet går det inte att räkna med ideella insatser på samma sätt som tidigare. Det blir allt tydligare att fördelning av ansvaret för husets förvaltning och ekonomi är orimligt. Fler och fler röster höjs för en sammanslagning av föreningarna eller en omförhandling av samägaravtalet.

Det faktum att Konstnärsklubben fortfarande på 2000 talet inte tillåter kvinnor i sin förening eller i sina lokaler går inte i takt med samhällets utveckling och kan lätt dra ett löjets skimmer över huset i mångas ögon.

Inom SKF arbetas det för jämställdhet och demokrati i Konstnärshuset. Återigen samlas man till möten för att skapa ett samförstånd men relationerna mellan föreningarna förbättras inte.

2016 sker en historisk uppsägelse av samägaravtalet, i avtalet står reglerat att uppsägningen tar 24 år och därefter ska en omförhandling ske. Medlemmarna i Konstnärsklubben är upprörda och när SKF behöver ett lån hos banken för restaurering av huset blir villkoret från Klubben för att underteckna lånet (bägge föreningarnas undertecknande behövs hos banken), att häva uppsägningen, vilket också sker. 

Framtiden för Konstnärshuset

Svenska Konstnärernas Förening har nu hela förvaltningsansvaret av huset. Utställningsverksamheten har expanderat och många yngre konstnärer söker sig till Konstnärshuset. Det alldeles unika med huset och Svenska Konstnärernas Förening är att verksamheten fortsätter, att huset är i konstnärernas ägo sedan 1896. Det symboliska värdet är, trots alla stridigheter och konflikter, att konstnärerna fortsätter verka i och förvalta sitt eget hus för konsten och för livet i nutid och framtid.

Ars longa, vita brevis – Konsten är lång, livet är kort

 

Om skribenten

​Annika Heed är konstnär​ och​ ​arbetar​ ​med ​skulptur och teckning. I hennes konstnärskap använder hon sig av ​musikaliska tecken och arketypiska former.​Parallellt med den konstnärliga verksamheten​ undervisar hon​ i skulptur och teckning vid bl.a. Nyckelviksskolan Lidingö, Konstfack Sthlm m.fl.​ Hon är ​Styrelseledamot i Björn och Sonja Näsvalls stiftelse för Konstnärshusets bevarande.